Cykelbloggen goes modeblogg (del 2)

Modebloggen ”St Eriksplan >> St Petersburg” är stolta att presentera vårt första stora fynd från gatorna i Piter. Det kallas Common Man Bag och är ett sätt för killar i gäng att slippa ha alla sina grejer i fickorna. För att inte förlora sin manlighet med en töntig/tjejig handväska i skinn/tyg så skaffar man helt enkelt en Man Bag av plast.

man bag 1

Enkelt/flexibelt/miljövänligt. Miljövänligt för att man helt enkelt återanvänder de plastpåsar man handlat mat i. Och när man är trött på sin Man Bag, så använder man den till soporna som vanligt. Det är ett sätt att skapa ytterligare ett led av användningen av plastpåsar. Men nog om miljön…

En Man Bag i plast ger otroliga möjligheter till variation i färg, märke och stil.

Det som skiljer en vanlig Man Bag i plast från en Common Man Bag (nedan CMB) är fenomenet att (som oftast ses med väskorna) man i gruppen av killar endast har en gemensam CMB. I denna lägger man alla sina viktiga prylar och turas om att bära väskan (CMBn) runt på stan.

innehall CMB

I osäkra kvarter brukar killarna som är inne med CMB hålla sin CMB med det patenterande Safety Grip, som illustreras med denna bild. Man snurrar helt enkelt sin CMB runt handleden. Mycket säkert.

safety grip

Vi kan med denna bild ocksa bevisa att fenomenet Common Man Bag har nått Sverige redan.

Cykelbloggen goes modeblogg (del 1)

När jag begav mig mot St Petersburg tog jag med mig mina två risigaste par skor. Ett par Conversekopior från Ullared som kostat 49 kr och ett par Kinapjucks från Urban Outfitters på Manhattan för $10. De hade båda ganska många hål och var inte en direkt vacker syn:

gamla skor

Men jag tänkte ”ska man cykla i åtta timmar varje dag i någon vecka så lär skorna bli värdelösa ändå eftersom de lär lukta en del svett”. De skor som ni ser på korten ovan finns därför inte mer. De blev idag utbytta mot nedan fynd som jag shoppat en betryggande bit utanför centrum:

nya skor

Till vänster ett par skinndojjor i business-stil som jag tänkt bära på möten och på ett bröllop i augusti, märke ”Respect Yourself” (he he), kostnad 537 kr. Till höger ett par adidaskopior från högkvalitetsmärket märket ”Moskva” som jag köpte på en marknad för 115 kr.

Fötterna tackar för det nya underlaget, och ryssarna som stirrat förebrående på mina trasiga skor, kan nu lugna ned sig en smula.

Vilken vacker stad!

St Petersburg är fantastiskt vackert! Vilka byggnader. Idag lyser solen och vi går omkring i staden och kollar lite. Alla är trevliga mot oss och visar vägen med bristfällig engelska korsat med vår obefintliga ryska. ”Peka och le” gäller! Här kommer tre bilder från där vi varit idag och igår kväll. Mer bilder (med huvudpersonerna på) kommer om vi hittar en bättre dator. Den här har ”en bild i minuten”-redigering i Paint.

st-petersburg1

st-petersburg2

StpetersburgChurchonSpilledBlood

Terva Leijona (Pastillen)

Någonting har hänt!
När jag skulle fylla på vårat snabbt sinande förråd av Terva, upptäckte jag till min förfäran att de bytt utseende på förpackningen. Den ser nu ut som lite som Makedoniens flagga med ett upphottat lejon på.

phpEWHSkaAM

På hotellrummet senare på kvällen blev det smakprov/blindtest med medföljande livlig debatt om huruvida smaken har ändrats:

Vi kom fram till att den nya Tervan smakade mindre tjära och var hårdare.

Men lugn, alla ni oroliga Tervaälskare där ute – det var falskt alarm! Pastillen är av samma kvalitet som alltid, det var bara testpanelens omdöme som tillfälligt brustit. Så alla ni som funderar på att dra igång en egen smaktestpanel – betänk följande:

1. Ordningen på testobjekten kan ha betydelse.
2. Se till att rensa smaklökarna mellan objekten.
3. Gör gärna blindtest, om möjligt.

Sista etappen…

Vi har bara en sträcka kvar och den ska vi ta idag. Ikväll beräknas vi sova i St Petersburg. Håll tummarna!

Nu måste vi dock lämna Internetcafet. Det står 10 ryssar som käkat Glosoppa med Blängsylt till frukost och som formodligen vill använda de enda två datorerna på hotellet. Samma datorer som vi belägrat sedan cafet öppnade för en och en halv timme sedan.

Вы́борг/Viborg – Зеленого́рск/Zelenogorsk

Gårdagen var en fantastisk dag. Vi cyklade ut ur Viborg ganska tidigt, och hamnade ganska snart på den gamla vägen mot St Petersburg. Detta innebär att vägen inte renoverats. Någon gång. Fördelen var att vi på 9 mil kunde räkna antalet bilar på våra 30 fingrar. En kul detalj var att skylten for guppig väg, exakt stämde med verkligeten. 800 meter efter skylten kom ett större kamelgupp än resten av vägens 800 gupp på samma sträcka.

Det fanns ingen mat att köpa efter vägen men vi lyckades få i oss lite jordnötter och en varsin Snickers och vatten som vi köpte vid den stora Rödaarmebasen Каменка som vi passerade på vägen.

Efter ytterligare grusväg kom vi till en uppförsbacke med sväng där vi överraskades av att bussen mot Ludvika plötsligt svischade forbi. Det var med all sannorlikhet en gammal avsåld Dalatrafikenbuss, inte en som åkt vilse.

Vi fruktade hur det skulle se ut i Zelenogorsk. Vi hade föreställt oss en ruffig betongförstad till St Petersburg. Det visade sig att stranden till finska viken var en lång playa med turisthotell för den ryska eliten. Vi tog ett dopp i havet, och fortsatte sedan.

Vi checkade in på hotellet och gick sedan ner till ett strandcafe där vi intog grillad lax, biff stroganoff och pasta carbonara (tillsammans med nästan vatten) och trivdes gott i solnedgången. Lyxigast hittills!

Gränsen

Det stod ganska tidigt klart att gransövergången inte var inriktad på cyklister. Många olika körfalt och körförbud beroende av fordonstyp, men cykeln hade de glömt. Vi tolkade det som att det var upp till oss sjalva och fann bilen det lämpligaste – ingen klagade. Framme vid den Finnska kontrollen tilltog ovissheten. Ett grönt ljus hade gett oss klartecken men vem ville titta på våra pass? En förbipasserande finsk vakt skrattade högt – Ha Ha Ha depends on where you want to go Ha Ha. Med det svenska medborgarskapet i ryggsäcken var det dock lätt att forsera den första kontrollen och vi fammlade snart runt bland körfalt i ingenmansland. Efter drykt en kilometer och en första ryssk kontroll var vi framme vid nästa. Det var nu det skulle bära eller brista.

Två papper att fylla i men inga frågor om övernattningar. Vet inte hur den konversationen skulle se ut – vi förstod inte varandra. Ett gigantiskt Sovjetiskt vakttorn i betong övervakde det hela. Cykeln hade visat sig vara ett ypperligt fordon vid finsk-rysska gränsövergångar. Det gick att zickzacka sig mellan långa rader av bilar och ingen tycktes bekymra sig över det. Uppskattningsvis tog det hela en timme – många gånger snabbare än vad någon av oss förvantat sig. Nu hade vi gott om tid på oss till Viborg.

Floppen: Jag (Jonas) bli nästan överkord av en ryssk jeep som brutalsvängde.

Flippen: En spansk turistbuss fotograferar oss och berömmer våran sportighet – Johan briljerar på spanska.

Viborg by evening

Vi hittade tillslut vårt hotell i Viborg. Ett stort gammalt statligt bygge, som ser ut precis som en finlandsbåt som strandat. På insidan ganska fint och helt okej 60-talsstandard. Vi promenerade ett tag i staden och åt middag på en taverna. Johan snackade Freddie Ljungberg (Yeah), Ibrahimovich (oh Yeah) med en kioskägare. När Johan name-droppade ”Arschjaavin” så blev kioskägaren helt till sig och drog med sig Johan i ett privat rum där han fick se en signerad plansch med nämde måltjuv.

Vi hittade ett Internetcafe i biblioteket men eftersom vi inte kunde skriva in adressen till den här bloggen, med den ryska versionen av Internet Explorer, så blev det inget skrivet.